Bertil Johansson

 

 

 

Bertil Johansson föddes i Lund 1919 och växte upp i Nordanå mellan Lund och Malmö, där fadern var lärare och kantor. Efter studentexamen i Malmö 1939 följde KTH i Stockholm, varvat med signalunderofficersutbildning och beredskapstjänst under krigsåren. Från 1946 fram till 1963 var Bertil knuten till Institutionen för Telegrafi och Telefoni vid KTH, där han tidigt började arbeta med hörselfrågor, en bana där han kom att tillhöra den grupp pionjärer som utvecklade svensk hörselvård. På uppdrag av Gruvföreningen inledde han 1949 ett banbrytande arbete rörande hörselskador orsakade av buller i arbetsmiljön. Han mätte ljudnivåer i Grängesbergsgruvan och genomförde omfattande hörselmätningar på gruvarbetarna. Efter hand kom utveckling av olika typer av hörselskydd igång, ett område där tillverkare i Sverige etablerade sig som världsledande. På 1950-talet fortsatte hans engagemang på bullerskadeområdet i samverkan med dåvarande Arbetarskyddsstyrelsen, där en mobil enhet utrustades för buller- och hörselmätningar på industrier runt om i landet. Erfarenheterna ledde så småningom fram till den första rekommendationen om maximala bullernivåer i arbetsmiljön, som publicerades 1972.

År 1963 beslutade Sveriges riksdag att inrätta Institutionen för teknisk audiologi, tillhörig Karolinska institutet men belägen på KTH och med Bertil Johansson som chef. Detta beslut var bl.a. relaterat till ett beslut året innan om statsbidrag för hörapparater. En av institutionens viktiga uppgifter gällde kontrollmätningar på de hörapparattyper som leverantörer ville ha godkända för statsbidrag. Men institutionen under Bertils ledning fick också en central roll i den utveckling av svensk hörselvård som var kopplad till indelningen av Sverige i sjukvårdsregioner, där varje region- och universitetssjukhus skulle ha en audiologisk klinik baserad på samverkan mellan olika yrkesgrupper, där ingenjörer var en viktig grupp. Bertil tog tidigt initiativ till att sammankalla dessa ingenjörer och de kollegor som fanns på specialskolor för döva och hörselskadade för utbyte av kunskap och erfarenhet. Detta ledde till att Svensk Teknisk Audiologisk Förening bildades 1969 med Bertil som självskriven ordförande fram till pensionen 1985. Föreningen har idag nära 200 medlemmar.

Institutionen för teknisk audiologi hade från början en viktig funktion i att säkra kvaliteten i de hörapparater som blev tillgängliga för svensk hörselvård, men också viktiga forsknings- och utvecklingsprojekt bedrevs. Bl.a. utvecklades en speciell signalbehandling för hörapparat, en s.k. transposer, där diskantljud omvandlades till lägre frekvens för att göras hörbara för personer med helt utslagen diskanthörsel. Bertil var också engagerad i ett viktigt forskningsarbete för att kartlägga när hörselfunktionen utvecklas hos ett mänskligt foster. Bertil initierade också flera banbrytande projekt med fokus på upplevelse av ljudkvalitet. Dessa avsåg dels utveckling av tillförlitlig metodik, dels tillämpning på både högtalare och hörapparater.

Bertil Johansson var starkt engagerad i att stödja unga ingenjörer som kom in i arbetsfältet. Detta innebar bl.a. att han på ett väsentligt sätt bidrog till inledningen av långvariga forskningsinsatser avseende hörapparater, hörselmätningar, hörselskydd och bullerskaderisker vid klinikerna och universitetsavdelningarna i Linköping och Göteborg.

Förutom förebyggande hörselvård avseende hörselskador orsakade av buller och hörapparater för personer som av en eller annan orsak drabbats av hörselnedsättning engagerade Bertil sig också i arbetet med diagnostisk audiologi. Han var aktivt engagerad i utvecklingen av testmaterial för mätning av förmågan att uppfatta tal och också i utveckling av avancerad utrustning för hörselmätningar.

Internationellt standardiseringsarbete inom ISO/TC43 (Akustik och buller) och IEC/TC29 (Elektroakustik) blev tidigt en kanal för Bertil att föra ut den kunskap han byggt upp. Inom IEC gällde hans engagemang främst utveckling av standarder för hörapparater, ett arbete som kom att ha väsentlig betydelse för att få fram bättre produkter och tillförlitliga mätmetoder. Under en följd av år var Bertil ordförande i IEC/TC29 Elektroakustik. Bertils ISO-arbete hade främst fokus på buller som hörselskaderisk i arbetsmiljön och på hörselskydd. Det senare området ägnade Bertil också intensivt arbete i egenskap av ordförande under en lång följd av år i kommitté TC159 Hörselskydd inom den europeiska standardiseringsorganisationen CEN.

För sitt stora engagemang mot hörselskador och för de hörselskadade belönades Bertil redan 1963 med Ingenjörsvetenskapsakademiens guldmedalj. År 1980 utsågs han till teknologie hedersdoktor vid KTH i Stockholm.

Bertils hustru Reidun, som gick bort för ett antal år sedan, var född i Norge, och Norge blev därför ett kärt broderland för Bertil. På Hvaler utanför Fredrikstad byggdes det fritidshus som kom att bli en viktig tillflyktsort för Bertil och hans växande familj. Naturen och musiken var två andra vägar till avkoppling i ett intensivt yrkesliv.

Många människor i och utanför Sverige har Bertil att tacka för mycket. Svensk hörselvård och svensk audiologisk forskning har förlorat ännu en av de stora pionjärerna som banade väg för en dynamisk utveckling. Vi bevarar med tacksamhet minnet av Bertil som mentor, kollega och vän.

 

Stig Arlinger, prof., Linköpings universitet

Björn Hagerman, doc., Karolinska institutet

Arne Leijon, prof., KTH